Vårt förhållande till saker

Min generations farmödrar och mormödrar sparade på det mesta. Omslagspapper, snören, gummisnoddar, möbler, mattor, stuvbitar. De kunde lappa och laga, de kunde ta vara på rester. De levde under världskrigen och även i övrigt i en tid när det var dyrt med saker, medan i alla fall medelklassen eller de som bodde på landsbygden hade goda förvaringsmöjligheter i form av skräpvindar, förråd, skåp och lådor. "Den som spar han har." (Det var före hen det…)

Idag är prylar inte längre en bristvara. Även om du är låginkomsttagare är det lätt att fylla ditt hem med prylar, det är lätt att hitta billiga leksaker, prydnadssaker, kläder, godis, elektronik. På McDonalds får du gratis leksaker, med nästan varje barntidning får du leksaker, går du på loppmarknad, lågprislador (vi har en affär som heter "Bra deal" i vårt kvarter) eller söker på blocket finns massor av grejor till låga priser. För att inte tala om samhällets köphets i övrigt med inredningstrender och stora köpcentrum som utvecklats till allmänt helgnöje. Kvaliteten är ofta låg, men sakerna finns där. 

Ur miljösynpunkt är det här naturligtvis kasst. Och oavsett om man handlar billigt eller dyrt blir det lätt en väldig massa prylar. Till detta kommer att vi nuförtiden inte har samma ytor, eftersom det är dyrt att bo. Dessutom är moderna hus och lägenheter sällan utrustade med stora förvaringsytor. Inga skräpvindar, inga serveringsgångar täckta med skåp, sällan stora garderober. Följden blir att många människor ägnar sin fritid åt att sortera, städa och rensa bland sina saker - för att sen genast inhandla nya. Men jag har en spaning: Jag tror att vi kommer att värdera prylar mindre och mindre i framtiden.

 För mig har prylarna blivit en fiende. Vi bor ju trångt, och jag får rysningar varje gång det kommer hem nya saker till oss, allra helst om de är stora eller onödiga. Det är klart att det finns någon slags lockelse i det nya - som ett byte man har erövrat. Men i och med att prylarna blir så lättillgängliga - och kräver så mycket i form av utrymme och sortering, så tror jag att vi kommer skatta det lägre. Vi som är vuxna nu lever fortfarande med den där känslan för saker som generationerna som uppfostrade oss hade. Men våra barn kommer att vara uppfostrade med överflödet. Även om vi hos oss försöker att hålla nere nyinköpen - och jag tycker verkligen inte att vi köper saker ofta, och leksaker bara vid jul och födelsedagar i stort sett - så har mina barn massor med saker (vi är dåliga på att rensa och tre barn i olika åldrar gör att ingenting plockas bort). Och de är med när vi försöker rensa - när det händer. När de blir stora så kommer de ha med sig känslan av att saker är lättillgängliga, och att det är jobbigt att rensa och hålla ordning bland alla grejor. På något sätt måste det påverka. De har inget minne av den där enda dockan de önskade sig hett hela året för att sedan få som en av få julklappar. Och därmed kommer de inte ösa klappar över sina barnbarn i hopp om att återskapa den där känslan de själva hade som barn. Hur de kommer göra istället vet jag inte. Kanske blir upplevelser och tid viktigare? Jag tycker redan att jag anar tendensen. Eller så blir det på något annat sätt. Men de kommer att ha ett annat förhållande till prylar, det är jag säker på.

Så här ser det ut ovanpå vår micro. Egentligen skulle jag inte sakna en endaste grej om jag svepte ned allt i soporna. (Fast batterierna i batteriholken förstås…) Men det tar ändå emot. Jag får sortera lite istället.