Kollegor, det är lite speciellt. Man träffar dem varje dag, fikar med dem varje dag, flera gånger. Man vet hur deras steg låter, hur pigga de är på morgonen, om de kan passa tider, om de är ambitiösa eller inte så mycket, om de gillar grönt te med mjölk, om de är duktiga på att korrläsa eller på att räkna på flyktiga organiska kolväten. Ibland vet man andra saker om dem också, som att deras barn trotsar eller att de byggde staket i helgen. Mina vänner fikar jag med en gång i månaden eller några gånger om året, om de inte råkar bo i kvarteret.
Antingen ska man undvika att träffa sina kollegor på fritiden, för man ses ju redan bisarrt mycket. Eller så ska man träffa sina kollegor på fritiden, för kanske vore det roligare att lära känna dem på riktigt, de som man ändå spenderar så mycket tid med.
Jag vet inte riktigt. Men när det värsta inträffar och en person man jobbat med i tio år ligger för döden, då ställs allt på ända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar