Längtan en fredagskväll

Ni vet de där dagarna när man är så tacksam för sin familj, och inte kan komma på något man vill hellre  i hela världen än att hänga med sina goa ungar och lite popcorn en fredagskväll? Well, idag är inte en sån dag. Om jag fick välja skulle jag inte gått hem från jobbet idag, utan bara gått vidare, ut, bort.

Arbetsveckan har varit hård och stressad och hemmet sunkar sig ovanligt mycket. Jag har inte någon som helst lust att ägna morgondagen åt att dammsuga torkade pastaskruvar från köksgolvet, tjata på barnen att de ska städa, sortera tvätt och trycka ned den i för små klädlådor fulla med för små kläder som borde sorteras ut, storhandla vettig mat, eller för all del hänga i solen med glada barn. Jag vill vara fri. Jag vill känna den där pirrande helgpeppen som betydde att man skulle göra något roligt, att man skulle göra sig fin och ge sig ut på stan. Jag vill dricka vin. Jag vill dansa hela natten. Jag vill träffa nya och gamla vänner och diskutera livet.

Är det patetiskt? Borde jag glömma den här längtan och istället fokusera på att göra hemmet blänkande fint, kanske shoppa en fräck soffa och visa grannarna? Gå på spa? Satsa på ungens barnkalas och göra det till en oförglömlig upplevelse? Eller var är det man förväntas drömma om när man är sådär 38 år och 11,5 månader med man och tre barn? Nej, jag skiter i att det kanske är patetiskt (och hyfsat orealistiskt). Jag tror att det är naturligt, jag har varit en jäkla superkvinna den senaste tiden. Jag behöver släppa kontrollen. Och dessutom går det väl över, oavsett om jag gör något åt det eller inte. Jag minns blogginlägg som handlade om att jag längtade efter att sitta uppe hela natten och äta smågodis. Typ samma, men jag hade väl minde adrenalin i kroppen då.

Verkligheten. Men jag får i alla fall lite vin.