Varför jag inte satsar på Beach 2012

"Fixa superkropp till beach 2012" står det på Aftonbladet idag. Och så är det träningsövningar som tydligen är så attraktiva att man måste ha plus-tjänst för att få läsa dem. Alltså, ok att man har lovat sig själv att ta tag i träningen och leva ett sundare liv såhär i januari. Men att motivera detta med att man ska se snygg ut på stranden i sommar, det begriper jag verkligen inte.

För det första är sommaren 2012 ju så oändligt långt borta, det känns jättejobbigt att ha den som hägring en gråkall dag i januari. Mitt belöningssystem är på tok för kortsiktigt för det. Chokladbit nu - beundrande blickar (ja tjena, som om lite push-knip-ups skulle hjälpa) om ett halvår - slappa i soffan nu. Nej, förutom att utseendemässiga skäl är en värdelös motivation i allmänhet, så är jag faktiskt inte tillräckligt fåfäng för det (tackochlov). Och personligen går jag dessutom mycket sällan på någon strand i bikini på sommaren. Det brukar vara alldeles för kallt för bikini vid kusten. Och de dopp jag tar på sommaren är ofta rätt undanskymda.

Nej, den bästa bästa motivationen för att träna är att intala sig själv att man mår bra av det och att det är roligt.  Om man inte går på det får man ta till kompisknepet. Träningsdejter kombinerat med en stunds pusta-ut-fika är oslagbart som kombination. Och inte om ett halvår, instant-belöning är det som gäller!

Vad ska vi göra med dem?

Jag var tvungen att utrymma en hylla med vuxenböcker idag pga. akut brist på lekutrymme i barnens rum. Men sen då, var ska vi ställa dem nu? Ett boktorn i barnrummet var tydligen ingen bra idé, så nu bildar de två små högar i vardagsrummet istället. Det finns liksom ingen luft någonstans i lägenheten (ok, där överdrev jag lite, sitter här och andas gör jag ju), så det blir lite hela havet stormar med de här böckerna. Något måste bort.

Men böcker gillar jag verkligen inte att göra mig av med. De är som monument över något man en gång läst. En historia man ryckts med i, något man skrattat åt, eller en kurs man en gång läst. Just kursböcker är verkligen monument över en kunskap man en gång haft, för när jag bläddrar i mina gamla kursböcker har jag inget som helst minne av att ha läst dem.

Svunnen kunskap.

Enkel division

Det går väldigt snabbt för fyra personer att äta upp en ganska stor påse godis.

Tom.

Japp, här är ännu en grej som du verkligen borde ta ansvar för

OK, nu är jag på gång med fler idéer som jag aldrig kommer att förverkliga. Även här någon slags propagandafilm alternativt reklamfilm. Fast vad är skillnaden egentligen? Reklam är ju egentligen bara kommersiell propaganda.

Så, here goes:

Scen 1: Kvinna går och bläddrar bland snygga kläder, på shoppingtur helt enkelt. Hon håller upp en känning och ser för sin inre syn hur hon matchar kläningen, hur hon har den på sig på en fest. Hur hon får beundrande blickar.

Scen 2: Hon tittar på klänningen igen, men plötsligt kommer det istället flashbacks från plaggets historia. Bilder på bomullsfält i Asien som besprutas, tyger som färgas med dålig arbetsmiljö, orenade utsläpp ut i floden, kläder som sys upp av fattiga kvinnor under dåliga förhållanden. Långa transporter för att komma till butiken. Hon håller upp ett annat plagg, liknande flashbacks. Hon blir förskräckt och går därifrån.

Scen 3: Samma kvinna i en annan butik. Håller upp ett klädesplagg och får på nytt flashbacks. Men denna gången är det helt ok bilder. Bilder från bomullsodlingen som är ekologisk, färgning och beredning sker kontrollerat och med rening, arbetsmiljön för sömmerskorna är vettig, de kan försörja sina familjer. Plagget får en helt ny glans.

Någon slags avslutning. Typ "Vet du vilken historia  ditt shoppingfynd har?".

Syftet med filmen är att få folk att förstå konsekvenserna av sina köpbeslut. Vad tror ni? Är det för präktigt, eller skulle det gå att göra bra? Det är ju inte många affärer som säljer schysst producerade kläder, tyvärr. Och jag handlar själv i de vanliga kedjorna. Men jag tycker att jag borde ta mer ansvar för vad jag köper. Mitt mål i år är att ta bättre ansvar för mitt handlande. Det finns åtminstone tre vägar att gå om man vill bli en bättre konsument, som jag ser det:

1. Fråga och ställa krav i de vanliga klädkedjorna
2. Köpa de schysst producerade kläder som trots allt finns, t.ex. fare trade-märkta eller DEM Collective 
3. Köpa mindre kläder och saker, och gärna begagnat när det går

Kan ni komma på några fler? Jag ska sätta igång med den första punkten. Men eftersom jag är lite blyg så mailar jag istället, tror jag.

Att tackla vintern

Januari, februari och mars brukar vara mina värsta månader. Kallt och ofta regnigt (fast inte nu, hurra!), magsjukor och andra infektioner som hotar och härjar, bara vardag och inga helgdagar. I år försöker jag tackla januari genom att låtsas att det är november (för november gillar jag). Jag bestämmer mig för att det är lugnt och skönt, vardagen får traggla på i sin takt. Det går hyfsat tills magsjukorna hopar sig runt omkring en, då sätter ångesten in.

Ett annat sätt att tackla oxveckorna är att försöka planera in roligheter. Små resor, kompisträffar, kanske till och med ett sportlov till fjälls. Men där har vi de vidriga magsjukorna (och influensorna) igen. För oron för sjukorna blir ju ännu större när man vet att man har något viktigt på gång. Då känns det nästan som att det är bättre att borra ner huvudet och bara köra. Försöka genomlida.

Min tillflykt är att fantisera om att ta familjen och fly ut på landet. Inte träffa någon som kan bära på smittor, bara kura i stugan och leka i skogen. Jag vet inte hur jag ska få in jobb och skola i det där livet, jag vet bara att där inte rymms några baciller.

Okreativ

Nej, nu har jag lagat kreativ mat i nästan en vecka. Ge mig fiskpinnar och köttbullar! Och smågodis, tack.

Ross och jag

Häromdagen hade jag äntligen orkat tvätta nya julklappshanddukarna och hängt upp dem i badrummet. Fina och färgglada i det i övrigt sunkiga badrummet, i det i övrigt sunkiga livet (ok, det kändes som det i alla fall). Och så börjar någon torka blöjungens (nytvättade) rumpa på handduken. "Jamen jag trodde att det var rumphandduken!" "Neeeej! Jag hade precis hängt upp dem! " Det var ju de enda rena handdukarna, de som skulle vara för gäster och rena fina händer. Jag höll på att börja gråta. De där handdukarna var ju det enda fina färgglada som hände den där sunkiga sjukdagen.

Kommer ni ihåg ett Vänneravsnitt när Ross har skiljt sig för typ tredje gången och är deppig och gnällig. Sen är det någon som snor hans kalkon-rester-lunch-macka på jobbet. Och han bryter ihop: "That sandwich was the only good thing I had going on in my life!" Vissa grejer fastnar i minnet av någon anledning och detta avsnitt är en sådan sak, för det är ju precis så det är ibland. 

Men handduken hänger kvar, jag skiter i att den använts av en barnrumpa och torkar håret med den ändå (trots). Vi har ändå inga gäster i sjukstugan just nu. Jag tvättar den när jag är piggare.

Här är den.

Men ingenting om halka, piskregn och punka

Ibland får jag idéer utanför mitt skrå. Typ idéer om tv-program, kläder, reklamfilm, politik, godisrecept eller något annat som jag egentligen inte har en aning om. Om jag hade varit lite (väldigt) driven hade det kanske blivit något av någon av idéerna, men jag är inte driven. Jag är lite lagom lat och lite lagom kreativ. Jag skulle vara kompis med någon som var väldigt driven, men utan idéer. Så kunde jag sitta där och dricka te och kläcka idéer medan någon annan tog tag i det. Fast det är kanske inte så kul när idéerna tar slut, fatta prestationsångesten om det var allt man levde på.

Men i alla fall. När jag cyklar tänker jag att jag ska göra en propagandafilm (typ reklamfilm) för cykling. Ungefär såhär tänker jag mig den:

Del 1: Växla mellan klipp på en glad cyklist och en stressad bilist. Cyklisten swischar förbi bilkön, busskuren, bilföraren som letar parkering, bilföraren som springer till sitt ärende efter att ha fått parkera långt bort, bärandes massa kassar. Bilder på avgaser, bilder på tankning, närbild på typ partiklar och skit från avgasröret. Kontenta: Cykling är smidigt och miljövänligt.

Del 2: Cyklisten svänger ut från jobbet, tänker (rörliga bilder i tankebubbla) jobbig arbetsdag. Cyklisten cyklar lite till, tänker lite mindre jobbig arbetsdag. Cyklar lite till, tänker hämta barn på dagis. Cyklar lite till, tänker på nya jobblösningar. Cyklar lite till, tänker på glada barn som leker med cyklisten (mamman eller pappan). Cyklar i uppförsbacke, tänker styrketräning. Cyklar i motvind, tänker spinning. Cyklar i nedförsbacke, tänker semester. Kontenta: Du blir av med din stress och blir glad och konstruktiv när du cyklar.

Avslutning, cykling i vacker stadsmiljö och naturmiljö.

Vad tror ni, hade ni gått på det?

Min kompis.

Att roa sig i januari

Kokosnöten var ett bra köp. Bara jag och mellansonen som gillade kokosen visserligen, men fyra av fem i familjen har nu roat sig med att försöka få ut kokosköttet i två dagar. Mycket nöje för pengarna (= 10 kr) alltså.

Hårt arbete med hammare, skruvmejsel och syl.

Bota vardagstristessen med en kokosnöt

Ibland får man uttrycka sin kreativitet i veckohandlingen, i brist på andra sätt. Idag hade jag ingen som helst lust till den gamla vanliga rationella vardagsmaten. Dessutom har jag känt att det är dags att steppa upp miljömedvetenheten på tallriken lite. Så idag på Willys blev det därför nästan inget kött, men istället en massa udda grönsaker, quorn (som jag aldrig köper annars), frysta krav-räkor och en herrans massa ost (feta, mozzarella, chèvre och vanlig, för att kompensera för köttet). Och en kokosnöt. Rundan avslutades med att pengarna var slut på kontot, så jag fick ta hela klabbet på kredit. Nu gäller det bara att jag är lika kreativ när jag ska laga maten också kommande 7 dagar.

Legofigurerna mannekängar

Idag är jag hemma med febrig unge. Och då kan man ha så här roligt.

Allså göra papperskläder till legofigurerna: Mantlar, kjol och kragar. Väldigt roligt tyckte jag i alla fall. Särskilt stolt är jag över den svarta manteln med guld-döskalle och turbokjolen i grönt papper. Jag lovar, jag tog inte över helt. Bara lite.

Idag kvoterar vi in Göran och Lennart

Idag skriver Underbaraclara skitbra om kvotering.

Kärnfrågan tycker jag är att det som sker i samhället idag faktiskt är en omedveten kvotering. Dvs. de med makt att anställa till viktiga poster väljer i stor utsträckning folk som liknar dem själva, vilket ofta är vita män med samma typ av bakgrund som de själva har. De kvoterar alltså in folk som liknar dem själva, men inbillar sig att de väljer objektivt. Eftersom urvalskriterierna är skeva.

Kvotering borde inte vara så laddat! När man ska sätta samman en styrelse eller en arbetsplats är det väl smart att välja folk med olika bakgrund som kan kompettera varandra. Och därmed ”kvotera” in folk av olika kön, olika etnisk bakgrund, olika kunskaper, det är ju så man får en dynamisk grupp. Men i de fall när man söker specifikt efter en kompetens som kompetterar en grupp då kallas det inte att kvotera, men det är ju vad det är. Och det är ju inget konstigt alls med det.

Bredaxlad har jag ju aldrig varit

Igår gick jag en sväng på rean i stan (bästa tiden, 50% på det mesta och ingen trängsel) för att bättra på min jobbgarderob. Trots min shoppingovilja är det faktiskt värre att stå där på morgonen när man har viktiga möten och bara ha skrynkligt, noppigt, sunkigt att ta på sig.

Jag hittade en grå kofta på benetton och efter tips från en kompis så kikade jag förbi polarn och pyret. De hade också 50% rea, bl.a. på en röd barnskjorta i storlek 132/146, 10-12 år. Den var snygg och passade bra - på mig. Kanske aningen kort i ärmarna, men för 140 kr gör det inget (jag är inte så kräsen). Och sen kan ju ungarna ärva den. Frågan är bara om jag kommer att känna mig som en erfaren yrkeskvinna när jag kommer till mötet i barnkläder för tio-tolvåringar.

Businessklädd eller redo för barnkalas?

Det naturliga urvalet

Jag har fått en tidning i present. Jag misstänker starkt att jag inte är rätt målgrupp. Det beror inte bara på att tidningen innehåller artiklar som "Bad boy-faktor", Pricka in den senaste trenden och Saftigaste skvallret om kändisar jag aldrig hört talas om.

Nej, en tidning i pocketformat med artiklar i åttapunkters typsnitt är inget för 35+-åringar med astigmatism att läsa i skumrasket. Om ni inte förstår vad jag menar så vänta 10 år till.

Läsglasögon, not so trendy.

Pausdravvel

Oj då, här har det inte blivit mycket bloggat. Mest beror det på att den bärbara datorn numera bor i arbetsrummet och där är det inte så mysigt att sitta på kvällarna. Om den bara hade haft ett bättre batteri så skulle den kunna få flytta med mig där jag slår läger. Snart kommer bättring.

Trots är min tröst

Trots är en underskattad företeelse. Det är som en sund utväg att hantera något som man inte gillar. Istället för att bara foga sig och bita ihop, vilket ofta är mycket mer destruktivt. Det här tycker jag är positiv trots:

• Kroppen. Ok, jag ser inte ut som idealet, men det skiter jag högaktningsfullt i. Såhär ser jag ut och det är normalt, för tusan. Blunda den som inte vill se.
• Utmattningen. Nu borde jag vara ordentlig och lägga mig i tid, plocka undan på diskbänken, hänga en tvätt. Men istället ligger jag här i soffan och kollar på dålig tv. För om jag inte gör det så blir jag tokig, eller åtminstone grymt otrevlig.
• Vad fina alla andra är, och vilken tjusig mat de lagar, och vilka roliga utflykter de gör. Jaha, kul för dem. Och tur för mig att jag verkligen inte orkar anstränga mig, vad lugnt och skönt vi har det i vår sunkiga lägenhet.
• Föräldrarna. Nu tycker mamma att jag borde gå ut i friska luften/köpa ett större boende/byta jobb/skärpa mig i allmänhet. Kul för henne att hon är så duktig, men det är inte jag så jag tänker faktiskt göra det på mitt sätt.

Trots är min tröst, och föremålet för trotset varierar. Just nu är det lite Kropp och lite Utmattning som behöver en dos trots. Jag tror egentligen inte att det märks så mycket, jag är ju inte så mycket rebell direkt. Det är mer förhållningssättet hos mig själv.

Sen ser jag ju det sanna trotset på nära håll. Tvåårstrotset, sexårstrotset, åttaårstrotset. Då är man på andra sidan och det kan ju vara rätt utmattande. Men om man försöker minnas det hälsosamma i att ifrågasätta det som omvärlden prackar på en, då är det lite lättare att stå ut.

Januarivikten

Jag har en liten egenhet: Jag brukar gå ner i vikt över julhelgen. Och likaså den här gången. Inga dramatiska viktras,  men något enstaka kg ner. Det här är inget som jag strävar efter på något sätt, det bara blir.

En del av orsaken ligger nog i julstressen inför julen. Mycket att göra, lite tid att äta på. Men julmaten spelar också roll. Julmaten hos oss brukar inte vara överdådigt överflödande. Fint julbord på julafton men sen lever man på resterna och lutfisk resten av helgen. Sen är det så mycket annat som ska hinnas med, träffa släktingar och vänner på annan ort exempelvis, så jag hinner inte äta så mycket. Och julgodis och alladinaskar är ju gott, men eftersom det är så toksliskigt så tröttnar jag innan jag hunnit få i mig så mycket.

Så ikväll blir det mögelost. Måste kompensera lite.

Cykeltankar

När jag cyklade till jobbet imorse tänkte jag på:

• hur vattenpölarna jämnar ut markytan och hur jämnt och fint det blir om det fryser. Men halt.
• att två veckor utan motion gör att backen känns jobbig att cykla uppför.
• hur lyxigt det är att ha barn och ha föräldradagar kvar så att jag kan ta längre jullov.
• hur lyxigt de som inte har barn har det som har lov när de har ledigt från jobbet.
• en massa saker jag skulle kunna blogga om, om jag bara kom ihåg det.
• att jag skulle kunna göra en propagandafilm för cykling.

När jag cyklade hem tänkte jag inte alls, det var motvind.

Smygstartar vardagen

Lycka är att få börja jobba i lagom takt. Igår jobbade jag tre timmar och nu ska jag snart pallra mig iväg till kontoret och jobba en halvdag eller så. Visst, det hade varit skönt att vara helt ledig. Men det är också ganska skönt att få fly fältet hemmavid och sätta sig vid datorn igen. Nu ska jag försöka leta rätt på årets almanacka och få lite ordning på den här dagen.

Tågresor igen

Nu har jag åkte tåg fram och tillbaka, och kommit fram punktligt. "Vi anländer strax till vår slutdestination. Vänligen observera att vi ankommer 5 minuter före tidtabellen, så eventuell välkomstkommitée har kanske inte hunnit fram ännu." Säger de i högtalarna. He he, SJ är ju så utskällt så det är klart att de måste ta tillfället i akt och poängtera att de är i tid, eller t.o.m. före utsatt tid. Man får unna dem det. Igår kom vi hem bara några timmar innan stormen stängde av alla tågtrafik. Jag tog budgettåget med alla barnen, intercity istället för X2000. Det var ett bra val. Halva priset, ingen åksjuka på dottern (huvudskälet), mysigare tåg med lite folk, och bara en timme längre restid (det var ett nästan-direkt-tåg). Nu lite försmak på jobbet, skönt med lite lugn och ro.